Till minne av Rocky..

LP I II III SLCH Blissful´s Rocky 1990-11-03 - 2004-05-15

Vi saknar Rocky mycket, mycket mer än någon kan förstå

På den här tävlingen hade jag turen att ha Håkan Erlandsson som tävlingsledare och i mina ögon är han och Leif Olsson (numera också domare) de absolut bästa tävlingsledare i Sverige. De är återkommande funktionärer på min klubb Bro-Håbo BK och det är jag som lydnadsprovsansvarig i tävlingssektorn mycket tacksam för att de vill komma då och då och tillsammans med oss göra klubbens lydnadsprov till lyckade arrangemang.

Efter mycket träning, tålamod och otaliga duster mellan Rocky och mig blev han Svensk Lydnadschampion i september 1994.

Vårt första möte med en hund av rasen Sheltie (Shetland Sheepdog) var med en mycket svårflörtad tik, som vår dagmamma hade. Vi tyckte om rasens utseende och faktiskt också det här med en viss reservation hos hunden. Perfekt med en hund som inte springer fram till varje människa och ska hälsa, tyckte vi. Så valet av ras var alltså klart och då var det bara att försöka hitta en uppfödare. Blissful´s Kennel i Uppsala (inte så långt heller) tyckte vi lät bra och vi åkte dit och presenterade vår familj, bestående av Janne (då 28 år) och A-C (22 år), Heléne (2 år) och lilla Malin (2 månader). Allt gick bra och i början av februari kom då en 8 veckors "Rocky" hem till oss. Det var underbart kan jag tala om!

Vårt hundägande har inte alltid varit "en dans på rosor" men valet av "första hund" en mild och snäll ras som Sheltien är var perfekt för oss. Storleken hade också sin fördel med små barn i familjen, han var liksom aldrig i vägen. Våra barn vande sig snabbt vid vår nya familjemedlem och sen hör det till saken att de har varit rent fantastiska när det gäller detta med att lämna valpen ifred och annat som är viktigt när hunden växer upp. Stolt gick Heléne på promenad med lilla Rocky i kopplet, det var så härligt att se dem tillsammans.

En annan historia är ju att Rocky nu inte alls följde rasens typiska reservation av främlingar och innan jag började träna lydnad med honom var han rent hopplös och sprang fram till allt och alla, och då menar jag allt! Jag har jagat den här hunden runt hela samhället i min förtvivlan att försöka få tag på honom efter att man för en gångs skull kopplat lös honom. Så han växte upp till en mycket självständig kille som inte alls var rädd för att "komma bort". Har nog legat i de flesta diken, hukat bakom buskar och snår, sprungit åt andra hållet och hojtat som en tok - inte brydde Rocky sig om det.

Sista gången jag försökte med att gömma mig för att få honom mer uppmärksam på mig så slutade det med att han gick sin egen promenad och vände sig inte om en enda gång! Då tog jag kontakt med brukshundklubben. Tyvärr måste jag nu säga att mitt första "möte" med SBK inte var särskilt kul, det var en nonchalant och något kaxig tjej som talade om för mig att en Sheltie behövde man inte gå någon valpkurs med, den var ju född lydig!? Nu påtalade jag att så var inte fallet med min lilla hund och jag skulle gärna vilja gå en kurs ändå. Det var nu fullt på kurserna och jag antecknades på kommande kurs med den förbehållningen att om det kom in någon fler anmälan och den hunden var av brukshundras så gick den före mig i kön. När jag frågade varför så fick jag svaret att min hund aldrig skulle kunna hålla samma tempo som de större hundarna!

Nu så här efteråt när jag har mer erfarenhet och jag vet hur Rockys karriär blev kan jag inte låta bli att småle åt det här första samtalet och jag måste säga att det är tur att SBK har förändrat sin policy och klubbarna runt i landet har inte längre den här inställningen till olika raser och personer. Det är ju tur att någonting förändras och till det bättre! Så vad gjorde jag nu när jag inte fick börja kursen jag hade tänkt? Jo, det tog några veckor och sen tog jag kontakt med en privat instruktör och lade grunden till hur jag tränar idag.

Jag lärde mig många knep och trix för att få honom att jobba och utföra vissa moment i lydnadsklasserna, för inte reagerade han i enlighet med den hundbok som jag läst (så det slutade jag med rätt så snabbt). Ibland trodde jag att jag skulle bli tokig när man gjorde precis som det stod i boken eller som någon anvisat och hunden står som ett frågetecken och undrar om det verkligen är han som ska utföra något?! Som momentet "Rutan" i klass 3 som vi tränade och tränade, och som han sen på tävling efter tävling sprang ut 5 meter och lade sig ner och såg ut som om han aldrig hade hört kommandot "Rutan" förut. Så jag vet hur det känns att gång efter gång missa 1:a priset på grund av ett enda moment. Vi höll på så ett helt år. Vi hade bara ett 1:a pris kvar i 3:an så hade jag LP även där vilket vi hade i både klass 1 och 2.

Jag vill gärna ha lydnadsdiplomet i alla klasserna, ser det som ett bevis på vad jag och hunden åstadkommit, och att man har klarat tre 1:a pris i en klass är ju ändå ett tecken på att hunden verkligen kan alla moment och är redo att börja tävla i nästa klass. Lite patetiskt kanske men det struntar jag i, andra får göra som de vill med det här med lydnadsdiplom men jag har min inställning till detta och det ändrar jag inte på.

Årets Lydnadssheltie åren -92 och -93
2:a plac i klass 2 på U-SM -93
2:a plac i Gubbis Cupen -93 arr. SPK-L
2:a plac i Vällingby Cup -93
1:a plac i klass 2 på "Eldprovet" SSBK -93
1:a plac i Gubbis Cupen -94 arr. SPK-L
2:a plac i Stora lydnads KM Väsby BK -94
LYDNADSCHAMPION September -94
Vandringspris från Mälardalens mögelhundsteknik för bästa Elit ekipage Bro-Håbo BK -95
3:a plac Bästa lydnadsekipaget Bro-Håbo BK -95